Ångesten som ej försvann..

Så tog jag då tag i livet…  iallafall nästan.

Svår nattsvart depression med självmordstankar som gick runt likt en trasig LP-skiva. Planen fanns där, den var orättvis, nattsvart men skänkte mig ett visst lugn. Kunde alltid genomföra planen OM allt rasade ännu mer. Och det jag använde för att döva lusten till planen var alkohol. Alkohol, alkohol, alkohol… Ett riktigt jävla rävgift.

Flytten till Sjöbo var ett helvete, så mycket som gjorde mig illa som hänt i den gamla lägenheten där jag och Bengt bott. Alkoholen hjälpte mig klara den. Lisbeth, Arne och en annan granne hjälpte mig. Arne köpte all alkohol jag behövde.

Väl framme på Sjöbo var planen att ta sig ur Arnes och Lisbeths grepp. Det lyckades väl sådär.

I aug fick jag tag i en resa, Arne betalade den och jag for iväg, alldeles själv. Hade bestämt mig för att sluta dricka, börja ta hand om min kropp, min själ. Och jag behövde verkligen den resan. Tog dagarna som de kom, njöt av solen njöt av ensamheten, var borta i 10 dagar, sedan hem igen. Och på landvetter stod Arne med röda rosor. Och jag skämdes, låtsades inte om att han fanns knappt. Nickade snabbt och sen ut.

Väl hemma hade han ju tagit hand om blommor och dyl. Mina brev var öppnade och sedan igenklistrade. Varför??? Jag ville vara ifred sa jag till honom. Och han drog iväg, med svansen mellan benen. Sa att han älskar mig. Men jag var äcklad. Ville inte se honom någonsin igen. Dagen efter skulle han komma upp och vi skulle prata. Naturligtvis hade han mitt bränsle med sig, alkoholen. Så jag tänkte, en sista gång! Och rävsaxen slog  igen, tog mig med hull och hår.

Flyttat från problemen, men alkoholen kom jag inte ifrån….. Allt var nattsvart, panik, ångest, rädsla åter igen… Och Arne, han betalade för alkoholen, mat, kläder, medicin i utbyte mot mitt sällskap. Vad skulle jag nu göra? Gå mot min svarta plan? Fortsätta vara slav under Arne och alkoholen? Den som lever får se…

När djävulen tog mitt liv….

Det jag nu ska berätta kan vara så främmande för en normal person. Han, Djävulen är inte normal. Kan man skylla på kulturen? Nej, jag tror inte det. Men muslimernas värld är främmande för de flesta. Jag levde med en muslim i två hela år. De längsta åren i mitt liv.

Jag tycker inte om att erkänna det men jag HATAR verkligen denna djävulska man, för allt han hann åstakomma på de två åren. Jag skäms för det, jag är inte personen som hatar, jag är en älskande person.

Djävulen heter Omar. Han är en lång man från Libyen. Har kommit till Sverige av politiska anledningar. Sutit i fängelse i Libyen pga? Vad? Blev torterad som från den gamla tiden. I ”streck”, instängd i en låda med fötterna utanför som de slog på under ett par dagar, brännmärkt, elchocker osv. Sen när han kommit ut från fängelset flydde han till Sverige.

Jag tyckte väldigt synd om honom till en början, han såg på mig med sina bruna ögon och jäklar vad oskyldig han såg ut. Jag smalt på några sekunder men det visade sig vara djävulen som bodde i hans långa, ståtliga kropp.

Först kan vi ta den psykiska misshandeln-  Jävla hora. Det var jag det! Det fick jag veta, flera gånger om dagen. Man var inte ett piss värd. Men han var det bästa som hänt mig, Det var vad jag fick höra under hjärntvättningen. Sakta bröt han ner mig tills jag var en liten liten smula.

Den fysiska misshandeln: Kan inte räkna gångerna då han tog ett tag över halsen och tryckte upp mig mot väggen och sparkade mig på smalbenen, väsande den fina benämningen -din jävla hora, jag ska döda dig. Våldtäkter var ett vanligt inslag i vardagen. Gärna hårt bakbunden. Han krävde att vi skulle ha sex minst två ggr per dag. Och jag fick bara ställa upp, vare sig jag ville eller inte. När vi satt och rökte under fläkten kunde han roa sig med att fimpa på mina ben. Han satte ofta fast mina händer och hällde stearin över min kropp samtidigt som han överöste mig med grymma ord. Orden piskade min själ blodig. Han hade hård sex, både här och där, och älskade se mina tårar brinna. Tänk att man har så mycket tårar.

Ut fick jag inte gå, annat än när jag lämnade min dotter Maja på fritids. Han hämtade mig vid dörren med bilen, sen lämnade han mig vid dörren. När vi var ute i affärer gick han 20 meter ifrån mig och kollade mig hela tiden. Sen när vi kom hem sparkade och slog han mig blå, grön och gul.

Det värsta var när han börjat ta mina tabletter mot psykoser. Han snodde dem av mig och blev komplett galen. Han provade att ha sex med mig med en 2-litrs tom Pet-flaska. Fan vad ont det gjorde. Det var så grymt. Jag låg med bakbundna armar, med särade ben och han försökte komma in med hela flaskan både fram och bak.

Sen har vi historien om min vänstra fot. En dag då jag och Djävulen varit och handlat fick han som vanligt spel för att han trodde jag flörtat med någon annan. Han stampade då mig på foten så ett ben gick av och jag fick gips. Mitt ex mamma körde mig till akuten, sen väntade vi i tre timmar på ortopeden tills jag fick gips. Hon frågade många ggr vad det var för fel på mig. Hon kände inte igen mig, jag bara tittade ner i marken och d brännande tårarna kom. Jag svarade aldrig på frågan. Jag fick inte berätta vad som föregick hemma. När vi så kom hem vägrade han hjälpa mig upp på tredje våningen. Jag kröp upp på mina knän till hallen. Satt där med rinnande tårar. Nu var jag verkligen fast i min lägenhet, fängelset jag hade.

Djävulen hade ett fast tag om mitt liv. Allt hopp var borta, all lust existerade inte, han hade tömt mig på liv och kvar var bara skalet av en ensam själ. Djävulen hade tagit mitt liv!

Dödens lansdskap.....

Dipp and the Poddles…

Är ute på landet. I Roasjö närmare bestämt. Med två hästar, en liten rackare och en stor one. Så har vi den galna hunden Dipp, en blandhund, dalmatiner-border collie. Det ska visst finnas lite annat tjafs i den hunden också. Hon är det skönaste jag träffat på när det gäller hundar. Så har vi det tre små pudlarna Heffa, Buffy och Stina och katten som jag inte vet namnet på. Människorna som finns här runt omkring heter Åsa och Sami. Det är med glädje vi sitter här ute på landet. Min halva är också med. Jonas! Min Jonas är en lagom tjock nalle med stort hjärta och små fötter. Vi träffades via nätet. Snattrade via cyber ett tag sen togs beslutet att träffas så jag satte mig på bussen till Viskafors och där stog han. Han var lite flanig till en början, ändrade rösten och skojade mest hela tiden.

Där tog mitt liv en dramatisk vändning. Han drog upp mig ur rännstenen, där allt var mörkt, isande och farligt. ”Du tog mig ur rännsten, där jag låg och grät, urfattig, naken. Naken och rädd. Du virade in mig, i ditt långa hår, och bar mig sen hem, hem till din bädd. Jag var vilse och galen av för mycket, för fort, fylld av dårskap och död. Du lät mig vila och höll mig sen kvar…………..- Ulf Lundell ❤

Hur vändningen såg ut får vi ta i nästa blogg… Kärleken till Jonas är varm, mjuk, djup, härlig, vacker… Och Dipp, den hunden fick jag på köpet… XD